12 februari 2012

Aulis




Igår var jag över till Aulis Andersson för att intervjua honom om hans minnen från Järnäsklubb. Efter att Heikki Häggström gick bort i december ifjol, så är han nu den enda som är kvar av de finska krigsbarn som kom till byn vid andra världskriget slutskede.
Aulis bor på den gård som kallades "Lillys" när vi flyttade hit. "Aulis" säger vi nu.

Aulis som är född Huotari, kom till Järnäsklubb 1943. Han var då 6 år. På lappen han hade runt halsen stod det Bertil Andersson, Järnäsklubb. På bilden ovan syns även Heikki, Veikko och Marja som också kom att hamna här i byn.

Aulis minns inga detaljer av resan hit utom då de stannade till vid den svenska gränsen för avlusning och ombyte till nya kläder. Och sprutor. Inte paradiset för den som ogillar att bli stucken.


Aulis bodde tillsammans med Bertil och Lilly i Järnäsklubb fram till 1950 då familjen flyttade till Domsjö. När efterfrågan på fisk dalade efter kriget började pappa Bertil som var fiskare, att jobba på bogserbåtarna där.

Aulis började sitt arbetsliv med att "sticka" timmer vid sågen i Domsjö. Ett arbete som var toppen sommartid men både slitsamt och kallt vintertid. Han började ganska snart att arbeta "på golvet" på en rörfirma i Ö-vik. Där lärde han sig bl a svetsa och en tid jobbade han som resemontör.

I slutet av 70-talet flyttade han tillbaka till Nordmaling med familjen som bestod av hans dåvarande fru, Britt-Marie och barnen Ulf och Eva. Vid flytten bytte han bort en kommunal arbetsgivare mot en annan.


Mamma Lilly har sparat alla dokument från Aulis barndom; taggarna runt halsen, korrespondensen med Finland, breven från de svenska myndigheter mm.

Samtalet runt köksbordet flöt mellan nu och då. Som det är när man pratar om det som varit. Nutid och dåtid hakar i varandra. Vi pratade om mamma Lilly som kommit till Järnäsklubb från Högåker. Lilly gillade att handarbeta och kvar i huset finns högar av mattor och dukar som hon vävt, broderat eller virkat. Mitt minne av Lilly är då hon vintertid sparkade till brevlådan efter att först skottat sig ut från huset. Aulis håller med när jag kallar henne arbetsam. Hon gick bort 2009 i en ålder av 92 år. Pappa Bertil hann jag aldrig träffa.

Aulis genomgick en höftledsoperation för några år sedan och han känner sig som en ny människa. Han kan vara aktiv igen. Något han är tacksam för. Han kvistade vår skog på andra sidan vägen i höstas, något som Båtbyggar´n och jag är tacksamma för.

När jag travar hemåt snurrar tankarna som vanligt. Denna gång funderar jag på uttrycket "det är inte som man har det, utan hur man tar det" . Aulis har inte låtit sitt tidiga uppbrott i barndomen spegla resten av livet. Det är upp till dig själv hur du ska forma framtiden, menar
han.

Tack för pratsstunden Aulis! Njut av det fina februarivädret. Själv ska jag packa. Snowboard VM i Oslo hägrar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar