26 september 2012

Sven-Åke

Det här är Sven-Åke. Han är byns fiskare, en roll han övertog efter Folke Säfström som gick bort för ett tag sen. Sven-Åke (Edin) är den av alla i byn som tillbringar mest tid med fisket. Nästan den ende för övrigt.  Vi kan följa hans förehavanden från köksfönstret och när vi tänker att man kanske borde lägga ut nät så kan man vara säker på att han redan gjort det.

Han har alltid fiskat mycket men nu när han gått i pension är det bara vädret som kan stoppa honom. Innan pensioneringen jobbade han på Husum fabriken i 44 år. 44 år. Det är länge det. Till byn kom han och Britt-Marie (Lundström) 2004 då de köpte Harald Häggströms hus. Britt-Marie som är från Umeå, har jobbat som ombud åt HTF (Handels- och tjänstemannaförbundet) men är numera pensionär. Här i byn ser vi henne flitigt nöta sina gångstavar men det vi kanske inte vet är att hon är aktiv i PRO där hon bl a är ansvarig för PRO´s bemanning av Nordmalings resecentrum. 

Först hyrde Sven-Åke och Britt-Marie sjöboden men övertog den 2005. Den har tillhört Ture Grundström som var båtbyggare i Järnäsklubb, och det var hans far Henning som byggde den. "1941" står det skrivet på en av balkarna i sjöboden, liksom "2005". Byggnadsår kan man anta och det år den renoverades. 


Den sik Sven-Åke drar upp överlämnar han med varm hand till Aulis (Andersson) som först filéar, saltar in och kryddar dem innan de hamnar i hans egenhändigt byggda rök. Aulis och jag har småpratat några gånger om filéerna och nu fick jag chans att både se och smaka dom. Gott. Och behändigt med filéer. Båtbyggar´n och jag åt dom med potatis och en sås på crème fraîche, dill och gräslök. Tack Sven-Åke och Aulis. Och god fiskelycka även i fortsättningen.

Imorgon far dottern och jag på en weekendresa till London så det blir ett litet uppehåll från bloggandet. So long!




22 september 2012

Fat för mat

Just nu pågår en utställning med Ida Reichlin i Bruksgruppens galleri på Olofsfors bruk. Ida är som jag tidigare skrivit om, en av mina favoritkeramiker. Jag blev inte besviken den här gången heller. Ida fångar och gestaltar det som både är eteriskt och jordnära på ett sätt som tilltalar mig. 

Utställningen pågår t o m 4 november så du har tid kvar att besöka utställningen. Läs mer om Ida på www.lergrova.se.


19 september 2012

Red Velvet Cake

När dottern är hemma på besök bakar hon nu och då kakor som hon sett eller ätit när hon varit ute och rest. Senast snodde hon ihop en Red Velvet Cake. Jag har själv bara sett den på bilder i olika mattidningar och undrat om den verkligen är lika god som den ser ut. Jag kan bara konstatera att det var den! Och ännu godare dagen därpå. Så här bakade Atti sin kaka. Receptet googlade hon fram på nätet. Tyvärr återger inte bilderna den läckra röda färgen riktigt.

Red Velvet Cake
Kakbotten:
250 g vetemjöl
1 tsk bakpulver
115 g smör
300 g socker
2 stora ägg
2 msk kakao
1 tsk vaniljsocker
2,3 dl fil el yoghurt
2 msk röd karamellfärg
1 tsk vitvinsvinäger
1 tsk bikarbonat

Fyllning och topping:
3,5 dl vispgrädde
250 g philadelphia eller crème cheese
200 mascarpone
1 tsk vaniljsocker
1,5 dl florsocker

Börja med att sätta ugnen på 175° och smörj sedan två (just precis två) formar med löstagbar kant. Rita upp två rundlar av bakplåtspapper och tryck fast dom i botten på formen.
Smält smöret. Blanda mjöl, bakpulver och kakao i en skål och vispa ägg och socker till en fluffig smet i en annan. Blanda ner vaniljsocker och vispa lite till. Rör samman fil/yoghurt och karamellfärg. Blanda försiktigt ner detta och mjölblandningen i äggsmeten. Häll bikarbonatet i vinägern och låt det fräsa lite innan du snabbt blandar ner även detta. Fördela smeten i de två formarna och släta till ytan.
Grädda i ca 25-30 min tills provstickan känns torr. Låt kakorna svalna helt. Under tiden kan du göra fyllningen.

Vispa mascarponen och philadelphiaosten fluffig med hjälp av en elvisp. Tillsätt vaniljsocker och florsocker. Vispa grädden fast i en annan skål och blanda sedan ner den försiktigt i ostsmeten.

Dela kakorna i två delar och bred krämen mellan bottnarna och ovanpå. Dekorera med riven kokos (Atti strödde även över små silverfärgade sockerkulor). Låt kakan stå till sig en stund.

Jag kan inte låta bli att undra om man inte kan få till den röda färgen med riven rödbeta. Och om jag tar cirkelbeta blir den randig då tror ni?


16 september 2012

Höst



Det jag såg men som jag inte riktigt ville se innan jag for på semester, går inte att blunda för längre - hösten är här. Nagellacket på tårna, som ska dölja det faktum att jag travar omkring barfota i grönsakslandet, har gjort sitt. Dags att fylla på lagret av yllesockar. Garnet kommer från Olofsfors Garn & Tyg och matchar höstens färger.

Jag är inte ledsen. September tröstar med färg, bär och svamp. Dessutom drar höstens stickkaféer igång 20 september. Mona Prestele, på Kafé Anno 1762 tar i höst över stafettpinnen. För mer info ring: 070-67 500 26.

13 september 2012

Champagne, Paris, Chantilly...

Solen hade börjat gå ner när vi lämnade Verdun bakom oss. Resten av resan ägnade vi oss åt helt andra saker; vi besökte Champagnedistriktet, strosade på Paris gator, njöt av Chantillys omgivningar och alla  hästar där, testade lokala specialiteter, besökte små medeltida städer mm. Här kommer en liten bildkavalkad.


Champagne


Jag blickar ut över Champagnedistriktet.

På Royal Champagne åt vi resans mest prisvärda måltid.

Förutom champagnehuset Pommery besökte vi även René Geoffroys gård i Ay.



Katedralen i Reims tog andan ur en. På bilden syns Marc Chagalls fönster,

Paris

Louvren och den största pyramiden. Jag såg inte "Mona-Lisa" denna gång heller.



Niki de Saint Phalles skulpturer vid fontänen vid Centre Pompidou

Kaffe och en kaka "perdu chocolate" eller något sådant.

 Chantilly och omgivningarna


Katarina och jag köper med oss ost hem från den lokala marknaden i Chantilly.

I den pittoreska medeltidsstaden Senlis åt vi på ett creperie som låg i en av gränderna.

Slottet i Chantilly

Båtbyggar´n äter en våffla med crème chantilly (vispad grädde med socker) och chokladmousse vid slottet. 

Chantilly kallas  "hästarnas huvudstad" och en morgon tog vi en skogspromenad och tittade på galoppträningarna. 


Tack Eric och Katarina! Bättre värdskap än ert finns inte.

12 september 2012

Aldrig mera krig

Idén till vår resa ner till Europa hade Båtbyggar´n fått bl a efter att ha läst Adam Hochschilds bok "Aldrig mera krig". Boken handlar om första världskriget, men innan vi begav oss till dessa krigsplatser förflyttade vi oss från Amsterdam till Frankrikes norra kust. På stränderna vid Dunkerque genomfördes under andra världskriget en av världshistoriens största krigsevakueringar. Ett stycke världshistoria som grep tag i mig.

Det är maj 1940. En miljon allierade är omringade av Hitlers soldater både till land och via luften. Fronterna flyttas allt mer norrut och många befinner sig i Dunkerque. I hemlighet ger Winston Churchill order om att genomföra "Operation Dynamo" - en evakuering av engelska soldater. Hans förhoppning är att kunna evakuera 45 000 soldater på två dagar. När soldaterna börjar anlända i båtar till de engelska hamnarna runt Dover kan inte operationen längre hållas hemlig och Churchill ger då order om att även evakuera fransmän och samtidigt mobiliserar sig också civila på båda sidor om Engelska kanalen i evakueringen. Under nio dagar evakuerades 350 000 soldater varav 100 000 fransmän. Alla transportmedel som stod till buds användes; krigsfartyg, fiskebåtar, nöjesbåtar mm. 


Trots den stora mängden evakuerade var det en del fartyg som inte klarade sig undan Luftwaffes konstanta flyganfall. På museet vi besökte berättade de att det efter kraftiga stormar än idag, 70 år senare, kan flyta iland föremål som påminner om "Operation Dynamo".

Från stränderna i norr förflyttade vi oss till Paris där vi plockades upp av goda vänner med vilka vi sedan begav oss av mot resterna efter skyttegravskriget runt Verdun i östra Frankrike. Förutom fort, museer och delvis övervuxna skyttegravar besökte vi även ett par stora krigskyrkogårdar. De är makabra men viktiga för vårt kollektiva minne. Mängden kors och gravstenar visualiserar antalet offer så tydligt. Bara vid den här kyrkogården låg 15 000 soldater begravda och då har ändå alla som deltog i kriget inte blivit jordfästa. Under byggnaden varifrån jag tog fotot nedanför, låg 140 000 skelett efter lik som aldrig blev identifierade. 300 000 fick sätta livet till och 400 000 skadades i detta skyttegravskrig (vid den s k Västfronten) där man bara matade in unga män i skottlinjen. Jag kan bara instämma med Hochschild - Nej tack, aldrig mera krig!



11 september 2012

Amsterdam


Nu är vi hemma igen efter vår semestertripp nere i Europa och först ut var Amsterdam. Vi ville se kanalerna, båtarna och jag ville se vilken miljö som inspirerat de holländska målarna.

Det såg ju bra ut till en början där vi trängdes vid det lilla flygplansfönstret. De gröna tegarna bildade ett parkettgolv och jag kan tänka mig att de måste vara vackert på våren när alla tulpaner blommar. Fint var det även med all gammal bebyggelse och kanalerna som slingrade runt hela staden. Och mängden cyklar var fascinerande.

Tyvärr blev inte intrycket bestående. Jag är ledsen Holland - jag kan inte ta dig på allvar. Ett land som i sina turistbroschyrer marknadsför prostitution och cannabis det är inget för mig. Det var så faktiskt. Hotellets broschyr gav oss en målande beskrivning av hur vackra de prostituerade kvinnorna var och vilka fantastiska medicinska egenskaper cannabis har. Stycket om hur många ungdomar som haft cannabis som inkörsport till tyngre droger måste ha kommit bort vid redigeringen.

Det som kallas "Red light district" ligger precis i gamla stan. Mitt bland stadens äldsta bebyggelse kikar man in ett fint bageri för att i nästa stund möta blicken på en avklädd kvinna i ett skyltfönster. Senare på eftermiddagen när jag stötte på en kvinna i burka tänkte jag, vad gör vi här?!


Förutom alla coffeeshops dit ungdomar (och även äldre) söker sig från hela Europa för att på olika sätt få i sig droger som cannabis, lockade stadens fönster med mushrooms av lite andra slag än de vi senare hittade på ett grönsakstorget. Det kändes bra. Att hitta vanlig svamp alltså.

Lite tröst hittade jag på stadens blomstermarknad där försäljningen av tulpanlökar var i full gång. Vilken lycka! Jag fyllde en påse med olika sorters lökar och försökte blunda varje gång jag hittade små nybörjar-kit för cannabisodling.

Van Gogh museet som jag ville besöka hade stängt för ombyggnad dagen innan vi landade, så man kan väl säga att Amsterdam inte blev vad vi önskat. Jag ångrar ändå inte vistelsen. Jag tror att alla upplevelser berikar en på något sätt, även de mindre positiva.