24 januari 2013

Gerdis och Nils-Erik


Igår var jag på besök hos Gerdis och Nils-Erik Molin. Med mig hade jag ett par album i vilka jag hittat några fotografier som jag kanske ska använda i boken. Problemet är bara att jag inte vet namnet på alla personer på bilderna och nu hoppades jag på att de skulle kunna hjälpa mig att identifiera dem.

Gerdis och Nils-Erik bor i huset som våra barn kallade "pepparkakshuset" när de var små. En brun stuga på höger hand när man kommer från Nordmalingshållet. Huset ligger ett stenkast från Nils-Eriks hemgård. Gerdis är född i Norrfors och kom till Järnäsklubb 1951.

Gerdis har gått den långa vägen inom vården. Man skulle kunna säga att hennes yrkesliv började redan när hon skötte om Nils-Eriks mamma Edla. Senare jobbade hon som vårdbiträde och innan hon gick i pension, som undersköterska.

Nils-Eriks yrkesliv har varit knutet till havet. Mellan åren 1952-67 jobbade han som båtman vid byns lotstation och sedan när den lades ner, på Bredskär och i Holmsund.

Nils-Erik har ett stort intresse för historia och släktforskning. I min bokhylla har jag boken "Järnäs by" som han skrivit . Boken fick jag som en gåva på min 30-årsdag. Han är fortfarande aktiv och berättar att han idag har ännu mer material om byn.

När vi tittat klart i de album jag hade med mig så övergick vi till de Nils-Eriks föräldrar lämnat efter sig. Guldgruvor i grön och röd sammet med förgyllda detaljer. Guldgruvor för sådana som jag som tycker om att titta på gamla bilder. Att man sedan får berättelser kopplade till dem gör inte saken sämre.


Medan vi bläddrade i dem dök Anita Eriksson (född Ögren) upp. Anita som är uppvuxen i granngårde hade varit ut och tittat till huset och stannade till för en liten visit. (Läs om Anitas barndomshem här: Märtas.)

Nya historier dök upp. Gerdis drog sig till minnes hur Anitas mamma Märta och hon brukade tvätta i bäcken utanför huset på våren. Hur isande kallt vattnet var men hur trevligt de hade det där de språkades vid på varsin sida om det rinnande vattnet. I mitt stilla sinne tänkte jag på hur mina egna lättfrusna fingrar hade klarat det...

Ännu fler berättelser dök upp och ännu mer frustrerad kände jag mig. Det finns så mycket att dokumentera! Så många album att bläddra i! Tack i alla fall för att jag fick bläddra i era, Nils-Erik och Gerdis! Jag kommer tillbaka, det fanns ju fler att titta i.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar