26 mars 2013

Familjen Kärki

Det finns några som har reagerat på att jag kallar mig Båtbyggarhustrun. De tycker att jag förminskar mig själv. Jag kan förstå det. Speciellt de som inte känner mig privat. Men så är inte fallet. Juridiskt sett är jag inte ens hustru. Nu vet ni det.

Det hela började med att vi skulle döpa en sikpastejröra på kaféet. Efter lite funderande fick det bli "Båtbyggarhustruns bästa" och när jag började röra mig i det sociala medierna tog jag det tilltalsnamnet och sedan har det bara hängt med. Inte mer komplicerat än så.

Eftersom boken kommer att få titeln "Båtbyggarhustruns bästa" så har diskussionen ånyo kommit upp. Bland annat påpekade Båtbyggar´n att det inte fanns några bilder på min barndomsfamilj, familjen Kärki, i boken. "Jo, men", försökte jag lamt protestera, "de finns ju absolut med i mina texter!", (för det gör de verkligen). Jag vet faktiskt inte hur jag tänkte men det är klart att de även ska finnas med på bild. Detta har lett till att jag de senaste dagarna har gottat mig i gamla bilder. Till stor hjälp har jag haft min storasyster Sisko som bläddrat i gamla fotoalbum och skickat bilder till mig.

Bilden överst är fantastisk! Speciellt för oss som vet vilken hästkarl pappa Klaus var. Här tar han en fikapaus på timmerlasset medan hästen Maja väntar lite lojt. En gång när en annan av våra hästar blev sjuk låg pappa bredvid honom flera dygn i skogen. Det var aldrig tal om att överge en kär arbetskamrat.

Mamma Elli har i sin tur tillbringat flera nätter i en svinstia med armarna runt en sugga. Det var när hon som ung gick på lanthushållsskola och de blev beordrade att skydda kultingarna som annars kunde bli ihjälklämda av suggan under natten. Ingen av de andra flickorna ville så mamma offrade sig. Alla överlevde, berättade hon stolt senare i livet.

Här har mamma och pappa tagit kort på varandra vid ett besök på djurparken i Eskilstuna.

Och så fotot nedanför. En absolut favorit! Kanske inte riktigt "rumsren" men den förmedlar så mycket kärlek. Pappa som inte kan låta bli att greppa mammas bak där hon står och skalar potatis. Och mammas oförställda glädje över uppmärksamheten. 



2 kommentarer:

  1. Härliga bilder och berättelser! Fick mig att le.

    SvaraRadera
  2. Ja, man blir glad av gamla fotografier. Och av alla minnen.

    SvaraRadera