6 juli 2013

Viola

På mina morgonpromenader med Lilljaffa passerar jag ett hus bakom en nyponhäck. Häcken finns efter vägen ner mot det vi kallar "Lån". Dit kommer man om man svänger till höger vid mjölkbryggan vid Aulis Andersson.

Några av er kanske minns när vägen gick förbi det första huset på höger hand. Nestor och Hulda Anderssons. Det som deras son Janne Andersson tog över och där barnbarnet Daniel numera bor. Intill det huset, vid vägen, växte en nyponhäck och jag minns att jag sörjde när vägen flyttades och jag inte längre kunde insupa doften vid blomningen. Det är från den häcken skotten till den nya kommer.

Husets ägarinna stöter jag ibland på mitt i skogen. Hon går samma vända som jag men åt motsatt håll. Viola heter hon. Viola Moström. Hon är mamma till Daniel och det var hon som planterade nyponhäcken. Det är tretton år sedan. Några år tidigare hade hon låtit bygga upp huset.

Viola är nybliven pensionär. När jag hälsade på hos henne berättade hon att hon njuter av varje sekund och ångrar inte ett ögonblick att hon bestämde sig för att sluta sitt jobb några år innan hon uppnått pensionsåldern.

Hon växte upp på en gård i en by utanför Trehörningsjö där hennes föräldrar drev ett litet jordbruk. Som ensamt barn fick hon tidigt lära sig att hjälpa till, något som präglat hennes fortsatta liv. Det bästa med uppväxten tycker hon var närheten till naturen.

Hon startade sitt yrkesliv på Näslunds konditori i Nordmaling. Så småningom hamnade hon inom hemtjänsten efter att några år arbetat på Värdshuset och i köket på sjukhemmet.

Viola gillar fysiskt arbete. En tidig vårvintermorgon när jag tog en promenad på skaren, mötte jag henne i full färd med att frakta hem stora bitar av kapade vindfällen på en pulka. Bitar som senare skulle  mellanlanda i vedförrådet innan de slutligen hamnade i hennes kamin. Hon berättar att hon ända sedan barnsben tyckt om att elda.

På några av väggarna i huset hänger tavlor som Viola målat och som ung skrev hon dikter. Precis som sin mamma förde även hon länge dagbok. Numera varken målar eller skriver hon. Det är synd, tänker jag på vägen hem och får upp en bild av en nyponhäck där alla knoppar inte riktigt slagit ut i blom. Men å andra sidan – hur många av oss har inte knoppar som vi av olika anledningar inte låter gå i blom?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar