13 juli 2016

Alltings evighet


I lördags hade Konsthall Norra Kvarken vernissage för sommarens andra utställning: "Mats Caldeborg akt II. Alltings evighet." Och kanske är det mot evigheten den ensamma vandraren är på väg. Han som fortfarande bär på det lilla barnet. Jag stannar upp framför statyn och funderar. Alltings evighet. Just evigheten har varit något som jag själv skrivit om i några av mina dikter. Evigheten. Det som både lockar och skrämmer.


I mitten av utställningen finns ett av Mats egna verk - Alltings evighet, ett stort avlångt bord fyllt med det som tycks vara minnen eller kanske händelser som bevarats. Torkade gäddhuvuden, sländor, något koboltblått som sticker ut som ett utropstecken.


I utställningen medverkar även andra konstnärer. Snöfrid Caldeborg, Anita Kärrman, Krister Hägglund, Alma Thörn m fl.

Ovan syns en detalj av Kärrmans tavla "Berget" och till vänster Free Exit av Krister Hägglund. Två lågmälda verk som genom sina personer talar till betraktaren. Är barnen symbol för evigheten. Är vi kanske en del av evigheten av den kedja av människor som levt innan oss och genom de som tar över efter oss. Som någonting utan varken början eller slut.

Jag vet inget om vad som upptagit konstnärerna när de skapat sina verk, men de väcker frågor inom mig som slumrat ett tag. Ger inspiration till att leta fram mina gamla anteckningsböcker. Kanske den diktsamling jag skulle ge ut när jag fyllde femtio någon gång ändå kommer att ta form. Någon gång när modet inte ger vika.

Jag avslutar detta inlägg med Karin Boyes dikt Evighet ur diktsamlingen "För trädets skull".

"Evighet

En gång var vår sommar
en evighet lång.
Vi strövade i soldagar 
utan slut en gång.
Vi sjönk i det gröna doftande
djup utan grund
och kände ingen ängslan 
för kvällningens stund.

Vart gick sen vår evighet?
Hur glömde vi bort 
dess heliga hemlighet?
Vår dag blev för kort.
Vi strävar i kramp,
vi formar i strid
ett verk, som skall bli evigt -
och dess väsen är tid.

Men än faller tidlösa 
stänk i vår famn
en stund då vi är borta
från mål och namn, 
då solen faller tyst
över ensliga strån
och all vår strävan syns oss
som en lek och ett lån.

Då anar vi det villkor
vi en gång fick:
att brinna i det levandes
ögonblick,
och glömmer det timliga,
som varar och består
för den skapande sekunden, 
som mått aldrig når."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar