5 november 2017

R.I.P

Allhelgonahelgen går mot sitt slut och jag har tillbringat den med dottern och mågen nere i Göteborg. De bor som jag tidigare berättat om, bredvid en stor, vacker kyrkogård och en av kvällarna gick vi till minnesplatsen och tände några gravlyktor. Vi tände dom för mamma, pappa, mina bröder och för vänner som inte längre finns kvar hos oss och som vi ville minnas lite extra.

Ett av ljusen tände jag för min studentkamrat Martin som för en vecka sedan rycktes bort, 56 år gammal.

Martin och jag träffades när vi båda läste arkeologi vid Uppsala Universitet och vi blev goda vänner direkt. Han var ett år yngre och hade flyttat ner från Sundsvall för att studera. Han hade författarambitioner och hade ett utseende som jag tänkte mig den unge Raskolnikovs i Dostojevskijs "Brott och straff".

Vi hade filosofiska diskussioner kring Bulgakovs "Mästaren och Marguerita", Reinhardts "Tärningsspelaren", människor vi mött eller över en keramikbit vi hittade vid seminariegrävningarna. Han funderade på en ny skapelseberättelse och jag ville lära mig alla gamla hantverkstekniker.

Det ord jag närmast kan komma för att beskriva vår vänskap är själsfrände. Vi lyssnade och pratade. Vi fyllde varandras behov av att diskutera det som rörde sig i våra unga hjärnor. Kärlek
fick vi av våra partners.

Efter Uppsalatiden miste vi kontakten ett tag. Han flyttade till Ånge,  blev fårbonde och tillsammans med sin fru startade dom Strömmens gårdsmejeri. Jag besökte dom en gång när barnen var små och det kändes som alla åren vi inte setts inte existerat.

På senare år hade vi bara sporadisk kontakt via Facebook. I mitt stilla sinne har jag nu och då tänkt att vi ska träffas igen och ta upp samtalen.

Det är en annan typ av sorg jag känner denna gång. En sorg över att någon som betytt så mycket i mitt liv och som bidragit till att jag blivit den jag är inte finns där längre. Ändå är saknaden bara en bråkdel av vad hans fru och döttrar måste känna.

R.I.P. kompis och tack för allt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar